hur återberättar man obeskrivliga stunder?
när jag hade ca två veckor kvar i Matanana, innan jag skulle vidare till Zanzibar, så hade jag fortfarande inte delat ut alla kläder och skor. det var ju inget snack om saken, det var i Ulole jag skulle dela ut allt. under tiden vi var där märkte vi att många barn hade samma kläder VARJE DAG. på vissa skjortor fanns bara en knapp kvar och många byxor var antingen för små eller rent för stora. hälften av barnen hade skor, om ens det.
ta några minuter och fundera över hur mycket kläder du har. hur mycket skor du har, och hur många väskor. hur många gånger använder du samma kläder två dagar i rad? paniken över att inte rätt klänning är tvättad. hur många gånger man har slitit ut alla kläder ur garderoben FÖR MAN HAR INGENTING ATT HA PÅ SIG IKVÄLL!!!!!!!!!!
när du tänker så.. tänk på dom barnen som inte ens har en möjlighet att välja. att ALDRIG kunna ha ett annat val.
klicka på de små bilderna för större storlek
denna dag kommer jag aldrig att glömma. jag glömmer aldrig när jag fick hjälpa en liten kille att gå i sina nya skor, han hade antagligen aldrig haft skor på sig tidigare. jag glömmer aldrig när den blygaste killen (som aldrig kollar oss i ögonen) får nya kläder, tittar upp mot mig och ler. jag glömmer aldrig hur stolta barnen var när dom gick ut och visade sina nya kläder för alla andra. jag glömmer aldrig hur barnen slogs i kön för att ta sig fram. och jag glömmer aldrig hur jag fick kämpa med tårarna och hur hjärtat brast när jag tog av deras kläder och möttes av ett levande benrangel med magar uppsvällda som ballonger. men jag ska heller aldrig glömma lyckan jag kände över att få vara med om detta och göra deras dag lite bättre.
och allt detta pågrund av allt ni skänkte till mig. jag och barnen är evigt tacksamma, TACK TACK TACK!
Kommentarer
Trackback
