lottavolontar

Att se en film kan kännas som en självklarhet, men klickar sig in på internet, väljer vilken film man vill se, laddar ner (nej det får man inte!) och några minuter senare sitter man där med sina popcorn eller chips och ser på sin film. För barnen i Ulole är detta INTE en självklarhet, för hur kan det vara det när man inte vet vad en film är? Eller en dator? Eller en TV? Så därför tyckte vi att det var en SJÄLVKLARHET att barnen i Ulole skulle få se en film, och vilken passar bättre än Lejonkungen, som dessutom är inspirerad av Ngorogoro? 

Vi började med förberedelserna redan kvällen innan, då blev det att poppa popcorn i kastrull för hela slanten. På fredagen körde vi dit dator, stora högtalare och generator (för att kunna få el). När vi kom blev det folksamling redan när vi började packa upp, vad är nu detta för maskiner? Men när vi väl började sätta på afrikans musik som lite uppvärmning blev det såklart disco. Barnen dansade, vi dansade och fröknarna dansade, helt underbart! 

När det väl var dags för filmen så försökte vi organisera med olika led, men när filmen sattes igång hamnade barnen helt plötsligt en meter från skärmen. Så det va bara att flytta tillbaka dem. Tio minuter senare var dem framme vid skärmen igen och så höll det på hela tiden, ALLA ville se, och tillslut var hela rummet fyllt av både skolelever, lärare och barn som trängdes. Tyvärr kom det så mycket folk så vi kunde inte ge ut popcornen, men det är ju tanken som räknas!  Även om de inte förstod så mycket, filmen var på engelska, så höll dem på att dö av skrattanfall när hakuna matata låten kom (hakuna matata=inga problem på swahili). Hela rummet fylldes av skratt vilket gjorde att vi började skratta och när vi gjorde det, började dem skratta ännu mer för att vi skrattade och så höll det på så en stund! Jag ryser när jag tänker på det och jag hoppas att detta var ett lika stort minne för dem som det var för oss.

Sedan förra veckan har vi varje dag vandrat den 30 min lång vägen till grannbyn Ulole. Det är en helt fantastisk väg, upp och ner i en dal omgiven av berg så långt ögat kan nå, som skiftar i alla nyanser av blått. Den här tiden på året är det regnperiod vilket gör allt till grönt och ger en helt ok väg till jobb.

När vi har kommit till Ulole möts vi alltid av ett 20-30 tal barn i åldern 2-5 år som springer och möter oss, tävlar om att hålla våra händer, den som får första kramen osv. Både torsdag och fredag bjöd vi barnen på frukt vilket var jätteuppskattat!! När vi har delat ut detta får de ställa sig på ett led (vilket kan vara väldigt svårt) för att få en klick tandkräm. Alla barn är duktiga och borstar med glädje för att sen springa in i majsfältet för att spotta. När de är klara lämnar de tillbaka tandborstarna och sköljer munnen med vatten i händerna.

Efter vi har gjort det så läser vi ibland böcker, ritar tillsammans, SJUNGER (små grodorna är favoriten!) eller kastar boll. Men roligast är när vi äntligen tar upp kameran, det är lika kul som roliga timmen! Vi tar foto på dom och visar dom och de tittar och skrattar så de gråter!

Vid 12-tiden har alla skolbarn rast innan de ska äta vid kl 13. Sen springer de bort till oss för att hoppa rep eller spela boll. Häromdagen fick vi vara med om en oförglömlig stund. Då vi för första gången hade med en fotboll! Lyckan var total! Ett 100 tal barnsprang o ställde sig runt oss för att få spela lite. Vi delade in dom i två lag; Team Mzungo Lotta VS Team Mzungo Ida. Sen var matchen igång…..100 barn sprang omkring för att få en chans att få sparka på bollen. Av någon anledning är alla bra på fotboll, vilket jag inte är, så när jag fick bollen och missade så skrattade alla.

Tyvärr måste vissa barn gå ifrån för läraren bestämmer att de måste hacka majs på rasten. Jobbigt att se, då det ibland kommer 5-åringar bärandes på en hacka istället för att leka med oss. Livet är orättvist!

Häromdagen fick Ida se en lärare slå en 4-åring över handen, antagligen för att han inte svarade exakt så som läraren ville att han skulle svara. Detta är det värsta med att vara här, att se och höra saker som ex att rektorn vill vara lite extra med vissa tjejer, man kan undra vad han gör med dom. Och vi kan bara stå och titta på. Det enda vi kan säga att det är fängelsestraff på detta, men så fort vi vänder ryggen till så fortsätter detta. Tanken på detta gör en sömnlös.

Trots detta och trots att vissa barn knappt har hela skolkläder har de ingen sorg, alltid ett stort leende. Varje gång de ler tar hjärtat ett extra skutt och man lever på det resten av dagen.